Att vara skärgårdsföretagare kan vara synnerligen ensamt, trots att många brottas med samma utmaningar. I en träff för nordiska ö-företagare på Artipelag i förra veckan diskuterades allt från cirkulärekonomi till gastronomi, och många fick chansen att knyta nya kontakter.

Det är andra gången skärgårdsföretagare från Åland, Finland och Sverige träffas inom ramen för Archipelago Business Development, ett Central Baltic Interregprojekt som vill skapa nya affärsmodeller och främja kunskapsutbyte mellan företagare. I höstas hölls träffen i Mariehamn, och nu har turen kommit till Sverige. På Artipelag på Värmdö har cirka 80 företagare, kommunanställda, studenter och facilitatorer samlats för att inspireras, nätverka och lära av varandra tvärs öar, branscher och länder.

Programmet för de två dagarna är späckat. Föreläsningar, grupparbeten och studiebesök står på schemat. Och däremellan mingel, mingel, mingel. Såväl uppstyrt som spontant.

En röd tråd som snart utkristalliserar sig ibland föredragen och samtalen handlar om att man som ö-företagare måste gräva där man står och bygga entreprenörskapet utifrån de resurser som finns tillgängliga.

– Man kan inte skohorna in något, säger Thomas Hjelm, som berättar om hur Utö utvecklats till en turistdestination. Idag har öns besöksnäring en tydlig motionsnisch i och med Utö Swimrun/Ö till Ö, vilket har gett den där efterlängtade förlängningen av säsongen där besökarna kommer till ön även under våren och hösten för att träna. 

Temat återkommer i Robin Teiglands föredrag. Hon är professor i företagsekonomi vid Chalmers och Handelshögskolan, och pratar om de nya, cirkulära ekonomierna och möjligheterna som digitaliseringen för med sig. Hon berättar om den portugisiska kuststaden Peniche, där en entrepreniöriell pånyttfödelse skedde i takt med att byns sardinfiskare fick allt svårare med fångsterna och behövde tänka nytt. Man fick helt enkelt inventera vad som fanns, och knyta an till tidsandan. Lokaler blev till co-working spaces för så kallade “digitala nomader“, människor som jobbar var som helst i världen utan behov av fasta arbetsplatser. En teknikhubb, Ocean Tech Hub, har nu dragit igång ett arbete med att kartlägga, samla in och återvinna marint avfall med hjälp av en rad nytänkande tekniker. 

Det knyter an till en annan huvudfråga som kretsar kring hållbarhet.

– Visst vill vi ha besökare, men till vilket avtryck? frågar Karin Almlöf, ordförande i Skärgårdsföretagarna, under sitt föredrag om utmaningar i besöksnäringen. Är alla aktiviteter verkligen bra, undrar hon och exemplifierar med turer i ytterskärgården under tidig vår som stör fågellivet, och catch-and-release-fiske. Kanske, föreslår hon, ska man satsa på färre besökare som kan betala mer, vilket leder till en intressant diskussion om demokratiperspektivet. Ska alla verkligen få komma till skärgården?

Samtidigt konstaterar Karin Almlöf att den ökande klimatångesten i samhället idag kan leda till större potential för att folk semestrar på hemmaplan snarare än ger sig iväg på utlandsresor, vilket skulle kunna gynna skärgården som besöksmål.

När det kommer till utmaningar för skärgårdsföretagare inom besöksnäringen nämner de flesta obalansen i säsongen – att sommarens topp är hög medan det är så gott som tomt på gäster under vintern.

– Det är knäckfrågan, att förlänga säsongen, säger Lotten Ivanoff som driver Svartsö vandrarhem. 

– Både för att skapa arbetstillfällen och kunna försörja sig bra året runt och känna trygghet i det. Men det kämpade mina föräldrar också med för trettio år sen så det är en omfattande skärgårdsfråga, inte just bara för Svartsö idag utan allmänt. 

Hon tror att en gemensam marknadsföringsplattform för hela skärgården skulle underlätta för gästerna att hitta ut.

– Så som man gjort med Sälen, till exempel. Besökarna kanske inte vet exakt vilken backe man vill till, men man har gjort det lätt för dem att hitta samlad information. 

Eftermiddagen ägnas sedan åt gruppdiskussioner kring ämnen som nya boendelösningar, marknadsföringsmodeller och hållbara tjänstekoncept. En grupp fokuserar på hur man kan skapa goda förutsättningar för start-up verksamheter i skärgården. 

– Det handlar om att skapa en viss anda, en välkomnande atmosfär. Vill man som fastlandsbo starta företag i skärgården kanske man inte har bestämt exakt vilken ö än. Då gäller det att putsa sina fjädrar och attrahera dem till att våga här! Man behöver vara en magnet för företagare och tänka att man drar och lyfter varandra, att här jobbar vi tillsammans, säger Karin Almlöf. 

Thomas Hjelm är inne på samma sak.

– Man måste inse att om man gynnar den ena så gynnas även den andra. Den stora motorn på en ö, i vårt fall Utö värdshus, måste funka. Då funkar allt annat. Det gäller att satsa på rätt häst. 

När dagen är slut är Karin Almlöf nöjd.

– Det är jättefint ordnat. De här möjligheterna till nätverk och tillgången till de här människorna så koncentrerat; vart man än vänder sig så är det någon som är jätteintressant och har spännande erfarenheter. Det är hög nivå. 

Anna Kälvebrand som driver Ostmakeriet på Rindö tycker också att nätverket som erbjuds här är värdefullt.

– Jag har ett ganska nytt företag och varit så inne i det att jag inte sett mig om så mycket utanför. Man är ganska ensam, man har ju inte direkt några jobbarkompisar. Här får man byta erfarenheter och lära av varandra. Samverkan ger så mycket. 

Inlägget Samarbete nödvändigt för öarnas företagare dök först upp på Tidningen Skärgården.

Begränsningarna i biljettsystemen ombord på Waxholmsbåtarna har lett till att resenärer kunnat åka på sina SL-kort även på andra tider och sträckor än vad som ingår i det nuvarande försöket. 

Under vintertidtabellen har SL:s periodkort gällt ombord på Waxholmsbolagets morgon- och eftermiddagsavgångar mellan Stockholm och Vaxholm, den så kallade Vaxholmspendeln. Initiativet har varit populärt och nyligen beslutade regionen att förlänga möjligheten till den 9 maj. 

Men biljettsystemen ombord har inte hängt med. Ombordanställda vittnar om att biljettmaskinerna på de fartyg som kör pendelturerna är utrustade med programvara som gör det möjligt att åka alla dagar och alla tider med SL-korten, trots att det inte ska vara möjligt.

– Vi fick mejl från Trafikförvaltningen som sa att det inte är något att tjafsa om, utan det är bara att låta folk åka med, säger en anställd.

 Man har även kunnat fortsätta turen vidare till Vaxholm utan problem, men sedan inte kunnat åka på kortet tillbaka med annan båt. 

– Nu när vårtidtabellen börjar gälla kommer fler av WÅAB:s fartyg börja köra på linjen och då få samma programvara, säger den anställde. 

– Det är tråkigt, här ska vi försöka sköta vårt jobb och ta betalt men förvaltningen kan inte ens se till att vi har ett biljettsystem som fungerar, säger den anställde.

På Trafikförvaltningen bekräftar man problematiken.

– Det stämmer att vi stundtals har haft problem med att biljettautomaterna skriver ut felaktiga biljetter. Det beror på att systemet inte har varit helt lätt att kalibrera för att det ska kunna hantera flera biljettsystem, och det har då lett till att det ibland har kommit ut felaktiga biljetter från automaterna under helgerna, säger Elin Lindström, presskommunikatör på Trafikförvaltningen.

Ett förslag har varit att utrusta fartygen som kör Vaxholmspendeln med parallella biljettsystem, en vanlig biljettautomat och en specifik för SL-korten, som ska kunna gå att sätta på och stänga av för just de specifika turer och sträckor som kortet gäller. Men det är inte möjligt av kostnadsskäl, menar Elin Lindström.

– Vad gäller att använda parallella biljettsystem ser vi inte att det är en möjlig lösning under försökstiden eftersom det helt enkelt innebär en för stor merkostnad. Därför är det inte möjligt att införa det under försöket.

Har ni någon uppfattning om hur mycket pengar som försvunnit i biljettintäkter på grund av detta?

– Vi räknar inte med att det är någon nämnbar andel biljettintäkter som har försvunnit och vi ser inte heller att det kommer att påverka statistiken inför utvärderingen, säger Elin Lindström.

Fakta/SL-KORTSFÖRSÖKET

• Under 2018 genomfördes två provperioder under lågsäsong då SL:s periodkort gällde på Waxholmsbolagets fartyg. Även då fanns problem med biljettautomaterna som gjorde att kort som inte ingick i försöket kunde användas för att få ut biljetter.

• För närvarande utvärderas försöket, men under vintern och fram till 9 maj har man fortsatt fått åka på SL-kortet på den så kallade Vaxholmspendeln, med avgångar vardagar från Ramsö/Rindö via Vaxholm 06.40 och 07.00 samt från Strömkajen 16.30 (fredagar 16.15) och 17.30.

• Giltiga SL-kort är 30-dagars, 90-dagars, års- eller skolbiljett.

Inlägget Biljettstrul under pendelförsök dök först upp på Tidningen Skärgården.

Siaröfortet anlades strategiskt placerad på en ö mitt i Furusundsleden med målet att skydda och bevaka inloppen till Svea rikes huvudstad. Anläggningen stod färdig och bemannades år 1926, men redan från start var den omodern och hade förlorat sin funktion.

Stockholm har genom tiderna försvarats på olika sätt från olika håll både till lands och till sjöss. Många gånger har fientlig trupp anlänt sjövägen via stadens farleder. 

Redan på Gustav Vasas tid flyttades delar av huvudstadens försvar ut i skärgården. År 1549–58 anlades en skans på Vaxholmen mellan Rindö och Vaxön, en befästning som kom att förstärkas och utökas genom seklerna. Fredriksborg på Värmdö stod färdig år 1735 och vid 1800-talets mitt tillkom Vaxholms kastell och Rindö redutt. Åren 1866–77 byggdes Oscar Fredriksborgs fort vid Oxdjupet. Gemensamt namn för denna försvarsanordning för inloppen till Stockholm var fram till år 1942 ”Vaxholms fästning”. 

När första världskriget bröt ut år 1914 förstärktes försvarslinjen ”Vaxholms fästning” med en yttre befästningslinje bestående av fort och artilleribatterier. Som en del av denna försvarslinje byggdes ”Siaröfortet” med start år 1916. Anläggningen anlades strategiskt placerad på en ö mitt i en av de allra trängsta delarna av Furusundsleden några kilometer från Ljusterö.  

Till skillnad från Fredriksborg, Vaxholms kastell och Rindö redutt doldes Siaröfortet insprängt nere i berget övertäckt av sex meter betong. Förtäckt och dold skulle en eventuell fiendeflotta överraskas och bekämpas med kanoner och minor. 

Nere i bunkern, i det så kallade i ”huvudverket”, förlades stridsledning, ammunitionsförråd och manskapsförläggning. Via en tunnel kunde tjänstgörande soldater nå ut till öns skyttegravar som omgärdades av stormhinder och flera linjer taggtråd. 

Anläggningens huvudbeväpning bestod av två 15,2 centimeters kanoner i enkeltorn som hämtats från det gamla pansarskeppet HMS Svea. Vid stranden placerades fyra 57 millimeters kanoner och en stor höj- och sänkbar 5 000 watts strålkastare. Två observationskupoler av stål på fortets hjässa användes för eldledning. Inne i fortets kärna fanns utrymme för cirka 270 soldater med sovrum, matsalar, kök, toaletter, kontor och förråd för mat, vatten och vapen.

Vid första världskrigets slut år 1918 var Siaröfortet fortfarande bara halvfärdigt. Först åtta år senare, sommaren år 1926, bemannades anläggningen för första gången. Bättre sent än aldrig skulle man kanske kunna säga, men tyvärr var inrättningen omodern och bristfällig redan samma dag som den stod färdig. Stridsflygplan och gasattacker hade förbisetts och gjort anläggningen i princip oduglig. 

Siaröfortet blev något av en plåga för verksam personal. Där var kallt och kyligt och väggar och tak dröp av fukt. Teknisk apparatur skyddades med ett innertak av plåt. Av hälsoskäl flyttades så småningom manskapet ut till baracker på utsidan.   

Redan på 1920-talet diskuterades en utflyttning av Stockholms kustförsvar till den yttre, så kallade ”havsbandslinjen”. Arbetet med detta påbörjades under 1930-talet och avslutades och avvecklades ungefär 70 år senare, där det sista nytillskottet blev de så kallade ERSTA-batterierna som färdigställdes under 1970-talet och framåt.  

Siaröfortet lades ner i sin ursprungliga version år 1939 och förlorade det mesta av sina försvarsstrategiska funktioner. År 1951 monterades kanonerna ned och minstationen avvecklades. Slutligen lades fortets sista militära verksamhet ned helt år 1960 och nästan allt befintligt materiel togs bort. 

År 1993 flyttades förvaltningen av Siaröfortet över från Försvarsmakten till Statens fastighetsverk. Året därpå påbörjades en restaurering och konservering av anläggningen. Idag har stora delar av fortet återställts till ett ursprungligt skick. Inne i huvudverket finns förutom de autentiska miljöerna med logement, mässar, kök, stridsledning, ammunitionsförråd också utställningar som visar anläggningens och kustförsvarets historia.

År 2002 byggnadsminnesmärktes Siaröfortet. Här bedriver företaget Blidösundsbolaget vandrarhem och konferenscenter och anordnar också guidade turer i fortet. Varje sommar genomförs regelbundna båtturer till anläggningen från Stockholm. Här finns också någon mindre brygga för privat båttrafik.

Inlägget Låset vid Stockholms inlopp dök först upp på Tidningen Skärgården.

I USA har utvecklingen pågått sedan 1960-talet. Nu är det som kallas ”white flight” – det vill säga att den välbärgade delen av medelklassen drar sig undan stress och trängsel, kriminalitet, nya grannar med annorlunda namn och en rad andra saker som man uppfattar som negativt i staden – i full gång även i Sverige.

Nettoflyttningen från Stockholms kommun till andra platser i landet är nu den största sedan 1970-talets gröna våg. Det är endast via invandring som Stockholms kommun har inflyttning.

Befolkningsutvecklingen i huvudstaden avspeglar egentligen en utveckling i hela Sverige. Ökningen av antalet invånare i de större städerna består främst av utrikesfödda. Denna utveckling sker parallellt med att infödd medelklass flyttar till kranskommunerna.

Den del av medelklassen som har det bäst ställt söker sig gärna lugn och ro i exklusiv avskildhet.

Men i Sverige flyr inte den övre medelklassen till

inhägnade enklaver med gallergrindar, övervakningskameror och beväpnade vakter: de som har råd söker sig till vackra naturområden nära staden.

Runt om i Stockholms skärgård pågår just nu en rad projekt, där det byggs flerfamiljs- och enfamiljshus i form av bostadsrätter.

I vissa fall siktar man in sig på människor som vill bo permanent i bostäderna, i andra fall på människor som vill tillbringa en hel del tid i sin skärgårdsbostadsrätt, men också hyra ut den via föreningen när de inte är på plats.

På Ljusterö finns redan en ”skärgårdsby” med villor och lägenheter som säljs som bostadsrätter. Kungliga Svenska Segelsällskapet, KSSS, har byggt en bostadsrättsförening på Telegrafholmen, utanför Sandhamn.

På Rindö i Stockholms skärgård ska 91 nya bostadsrätter byggas nära havet. Detta blir ännu ett steg i bostadsutvecklingen på Rindö, som tidigare använts av Försvarsmakten.

Tanken är att Rindö ska bli en sjöstad i Stockholms skärgård, både med nya bostäder och ombyggnad av befintliga försvarsbyggnader.

På Nämdö pågår ett liknande projekt i Solvik. I Säbyholm utanför Upplands-Bro finns ett lantligt bostadsområde vid Mälaren som marknadsförs som en modern ”Bullerby”.

Det här är ingen heltäckande lista, bara några exempel. Bostadsrätterna ska säljas, också, en del mäklare tror inte att affärsidén är tillräckligt bra för att locka tillräckligt många ur den köpstarka kundkrets som behövs.

Men att allt fler fastighetsbolag vill bygga den här typen av Bullerbyar för välbeställda människor tyder trots allt på att finns en efterfrågan och längtan bort från de större städernas trängsel och problem.

Jonas Hållén

Inlägget Bullerbyn i skärgården dök först upp på Tidningen Skärgården.

En pensionerad snickare plus två egenföretagare inom vitt skilda fält – livräddning och managementkonsultation – är lika med tre frivilliga sjöräddare. 

– Det är en väldigt rolig blandning, man får åka på larm med olika människor, säger Daniel Hydén.

Pernilla Rosén är skeppare ombord på Rescue Rebecka af Odd Fellow denna fredagseftermiddag och har jouren tillsammans med Gunnar Ström och Daniel Hydén. Här i Österskärs hamn ligger en av Sveriges 73 sjöräddningsstationer. Intill kajen finns ett förråd för dräkter, hjälmar och flytvästar samt dryck från sponsorerna, men inget ordentligt stationshus. Fanns det ett stationshus med övernattningsmöjligheter tror de att rekryteringen skulle vara enklare. Då kan en person som bor längre bort än inställelsetiden på 15 minuter lägga en helg i månaden på jouren. 

– Förutsättningen är att bo eller arbeta nära, helst både och, säger Gunnar Ström som varit frivillig sjöräddare i åtta år och numera är pensionär och kan joura även dagtid.

Bryggorna i Österskär och Stockholm tillhör samma station, RS Stockholm, och turas om med att ha huvudjouren två veckor i taget. Rebecka flyttas emellan och ligger vid den brygga som har huvudjouren. Vid bryggan i Österskär ligger även en rescue runner, vattenskoter. Den öppna båten Pantamera som ligger i Hammarbyslussen bemannas också idag. Målet är att båda bryggorna ska vara bemannade, men verksamheten är frivillig och ska pusslas med privat- och arbetsliv. 

– Skepparen på Rebecka dirigerar ut vilken båt som ska ta uppdraget, oavsett om det är ett skarpt larm eller medlemsservice. Vi är frivilliga men vi har ett ansvar, säger Pernilla Rosén.

Som skeppare på RS Stockholm är minimikravet att lägga 72 timmar i månaden på sjöräddning, övriga räddningsmän ska ha minst 48 timmar. 

En gång om året brukar de ha en stor övning där även Sjöfartsverkets räddningshelikopter, Kustbevakningen och sjöpolisen deltar, men en vanlig jourdag passar man också på att öva.

– Det är ju fredag så kanske händer det något, säger Pernilla Rosén. 

Daniel Hydén sitter på navigatörsplatsen på styrbordssidan. Gunnar Ström har kollat checklistan och backar ut från bryggan.

– Vad har vi för destination? 

– Vi kan åka mot Oxdjupet, svarar Pernilla Rosén.

Skepparen behöver ha behörigheterna fartygs- och maskinbefäl klass VIII men vem som helst får köra om skepparen bedömer att man kan hantera situationen. 

– Jag ser ett mervärde i att alla ombord kan alla roller. Får vi ett larm kan jag ha ett öga överallt, säger Pernilla Rosén. 

Därför tränar också alla på samtliga roller under fredagens övning. Gunnar Ström kör in mot kajen vid Rindö ångbåtsbrygga och näbbar emot ett av däcken. Därefter förflyttar han båten sakta i sidled, mot Rindöfärjan. Pernilla Rosén gör sen samma sak, men utan att använda ratten. Istället nyttjar hon spakarna för de två motorerna. Med olika mycket kraft framåt eller bakåt kan båten styras styrbord eller babord. Även Skärgårdens reporter får prova.

– Ju mer vi övar desto mindre behöver vi tänka när det är skarpt. Man handlar ur muskelminnet. I ett stressat tillstånd där du är oförmögen att tänka gör du rätt utan att du tänker på det. Vi tränar på radar även i dagsljus men det är i mörkret du ska kunna det. Just nu är det ljust och jättefint väder men nästa gång kan det vara dimma, säger Pernilla Rosén.

En sådan skarp situation där alla övningstimmar var värda det är den händelse som gjorde Pernilla Rosén och Gunnar Ström till Årets sjöräddare 2015. En man som fiskade strömming i Trälhavet i december hamnade överbord. De var först på plats och mannen som var mycket stor och tung hade ingen flytväst. 

– Vi säkrade upp honom och var där i en kvart innan en Waxholmsbåt kom och en ur besättningen kom över till oss. Han behövdes för att vi skulle kunna dra upp mannen. Hans kroppstemperatur var 28 grader men han överlevde. Vi räddade hans liv. 

Alla uppdrag handlar inte om liv och död men dagens besättning diskuterar det de dagligen bevittnar. Flytväst kan man aldrig prata nog om.

– Det är många som kränger på barnen flytväst men inte har någon själva. Ajabaja, säger Gunnar Ström. 

– Barn gör inte som man säger, de gör som man gör. Klyschigt men sant. Min son satt och tittade på några som la ut. När de var klara med tampar och ankare och fendrar satte de sig och tog på sig flytvästen. Min son sa ”varför sätter man på sig flytvästen när man är klar med allt det där krångliga”, säger Pernilla Rosén.

Den som betalar medlemsavgift till Sjöräddningssällskapet har rätt till medlemsservice – uppdrag som inte är direkt fara för liv eller egendom. Till exempel om man glömt kontrollera bränslemängden.

– Jag blir ofta förvånad över att de vi hjälper är så dåligt rustade materiellt. De litar för mycket på elektroniska sjökort, de har inga varma kläder och inget att dricka ombord. Det är brist på sjömanskap, säger Daniel Hydén.

Han blev sjöräddare för att få göra något annat än det han gör till vardags då han konsultar inom affärsutveckling och management. Sjöräddningens organisation och checklistor kan han ha nytta av i yrket, och tvärtom. Just nu arbetar han till exempel åt KTH och utvecklar en el-drivlina för fritidsbåtar.

– När sjöräddningen byggde ut larmsystemet hade jag kontakter, eftersom jag byggt radionät tidigare. Det var en självklar grej.

Dagens uppdrag förutom manövrering och navigering är att hämta pantburkar på Vårholma. Sjöräddningssällskapet driver ett projekt tillsammans med Returpack där öbor samlar burkar och flaskor i säckar, som sjöräddningen åker ut och hämtar och sorterar – burkar för sig, flaskor för sig. För varje säck betalar Returpack ett schablonbelopp och på så vis får de även betalt för utländska burkar som inte skulle ge något i en vanlig pantautomat. Stockholmsstationens båt Pantamera finansierades helt och hållet med utländska burkar. 

På Vårholma är stationen välfylld. Minst 20 säckar bärs ombord på fördäck och spänns fast med ett lastnät. Några minuter senare blir Rescue Rebecka uppropade på radion av en privatbåt. 

– Rescue Rebecka, det verkar som att ni tappat något.

Alla skrattar.

– Det är precis såhär vi gör vid man över bord. 180 grader om! beordrar Pernilla Rosén.

Fakta/Sjöräddningssällskapet

• Medverkar i cirka 80 procent av all sjöräddning i Sverige. 

• 2 200 frivilliga sjöräddare

• 73 stationer

• Helt finansierade av medlemsavgifter, gåvor och donationer.

• 115 000 medlemmar

•Odd Fellow-Orden består av Rebeckasystrar och Odd Fellowbröder och detta har givit Rescue Rebecka af Odd Fellow hennes namn.

Inlägget ”Ju mer vi övar desto mindre behöver vi tänka när det är skarpt” dök först upp på Tidningen Skärgården.

En samling som inte bara rymmer välpolerade rariteter, utan där även det folkliga får ta plats. Det är ambitionen med Sjöhistoriska museets originalbåtssamling, som till stor del numera finns på Rindö.

– Vi vill visa upp de båtar som vanliga människor har haft och har en relation till, säger Eva Berglund Thörnblom, museiintendent.

På utsidan ser den grå, oansenliga byggnaden i betong, belägen på östra Rindö, inte mycket ut för världen. Men inuti ryms en spektakulär båtskatt. Här huserar sedan ett och ett halvt år tillbaka stora delar av det svenska fritidsbåtsarvet – allt ifrån kungaslupar till kuttrar, kryssare och kanoter ända från 1700-talet och fram till idag.

För stunden pågår putsande och fejande inför kommande helg, då magasinet håller öppet för allmänheten. Mattor ska rullas ut, skyltar ställas på rätt plats och klenoderna varsamt dammas av.  

– Vi försöker piffa upp bäst vi kan, för annars är det lite grått och tråkigt, säger Eva Berglund Thörnblom.

Allt som allt ingår cirka 150 båtar i samlingen, men delar är lokaliserade hos fritidsbåtsmuséet i Härnösand och i magasin i Karlskrona. Här på Rindö finns för närvarande ett sextiotal. Innan flytten hit 2018 inhystes samlingen i Båthall 2 på Djurgården, men fick maka på sig till förmån för andra utställningar. Många knorrade över flytten och farhågan var att samlingen nu skulle bli mindre tillgänglig för allmänheten. Men Eva Berglund Thörnblom tycker att det blivit bra. 

– Det är ju stora föremål och svårt att hitta bra lokaler tillräckligt nära stan. Men Rindö är bra och ändå nåbart. Till visningen i somras sa vi att vi skulle bli nöjda om det kommer 50 personer. Det kom 300!

I ett par trälårar som just håller på att bändas upp kikar de praktfulla gyllene huvudena till gondolerna Galten och Delfinen fram. De är Gustav den III:s lustslupar som användes flitigt som nöjesbåtar på Brunnsviken under det sena 1700-talet, och samlingens äldsta båtar.

Men det är inte endast rariteter som platsar här. Tvärtom.

– Vi strävar efter att visa upp det som vanliga människor har haft. Det man haft råd med och använt och som har legat som pärlband längs kusterna i Stockholm, säger Eva Berglund Thörnblom.

Bland de nyare föremålen finns därmed en av de folkkära Albin 25:orna, den allra första IF:en och gjutformen till en Maxi 77:a.

– Då har vi verkligen täckt in plastbåtseran på sjuttiotalet. Det är kul att ha! Just från tiden då folk byggde sina båtar själva hemma i dåligt ventilerade garage…

CG Petterssons Wiking X, en funkisinspirerad Ljungströmskryssare, pansarkryssaren HMS Fylgias låringsbåt, en sjöräddningsbåt från 1907 och Anders Zorns jolle är bara några av de andra flytetyg som finns att beskåda. 

Oftast är det privatpersoner som donerat sina båtar till museet, men en hel del köps också in. Vissa renoveras omsorgsfullt för att återfå sin forna glans. Andra behålls i mer anspråkslöst skick. Eva Berglund Thörnblom pekar på Inga, en klassisk och vacker men bedagad motorbåt i trä från 1910-talet, som fått förbli i samma nötta skick som när den kom i muséets ägo. 

– Vi har inte försökt skrapa den ren eller någonting. Därför att det ofta är så man hittar sådana här båtar nuförtiden. De blir uppdragna under något alträd och ligger där. Vi vill inte bara visa den där blanka, upputsade mahognyn, för det är inte riktigt rättvisande. 

Hon skulle gärna se att man tog in även samtida båtmodeller i samlingen. Men där är kruxet att de ofta är dyra. 

– Vi skulle gärna ta emot en modern segelbåt om vi fick en. I sinom tid kanske de inte kostar lika mycket.

På frågan om hennes personliga favorit i samlingen blir Eva Berglund Thörnblom fundersam.

– Åh, alla är fina. Men jag känner kanske lite extra för Tuffe, säger hon och pekar mot en liten klinkbyggd ruffad träsnipa från 1950-talet.

– Just för att det är en sådan båttyp som går tillbaka till vikingatiden, sättet att bygga med klink är detsamma som idag. Det är jätteroligt!

Drömtillskottet då?

– Jag kan inte säga någon speciell, det finns många. Men det allra bästa scenariot vore ju egentligen om de tas om hand och faktiskt används. Tyvärr försvinner många gamla träbåtar, blir upphuggna eller står gistna på varven. Det är en trist utveckling.

Visningen den 14-15 september var den sista inplanerade visningen för allmänheten i år, men tanken är att även fortsättningsvis öppna upp ett par gånger per säsong. Däremellan går det bra att kontakta museet för en privatvisning, gärna gruppvis.

– Det löser vi. Alla som vill ska kunna komma hit och titta, säger Eva Berglund Thörnblom.

Inlägget Från kungaslupar till kanoter – det svenska båtarvet finns samlat på Rindö dök först upp på Tidningen Skärgården.

Ålstäket-Strömkajen och Rindö-Strömkajen. Regionen satsar hårdare på båtpendling och startar två försökslinjer, den ena redan till hösten 2020.

– Ju fler pendellinjer vi får desto fler kombinationsresor skapas så man hittar nya resvägar, säger Gustav Hemming (C), skärgårdsregionråd och ansvarig för sjötrafiken.

Fler öbor kommer i och med försökslinjerna ha möjlighet att starta dagen med en båttur in till stan, eller kunna ta sig på tvären till andra öar utan att behöva åka genom city. Region Stockholm har tittat på olika alternativ och landat i två förslag: en linje från Rindö via bland annat Tynningö till Strömkajen som beräknas starta hösten 2020, och en från Ålstäket i Värmdö via Nacka till city som startar våren 2022. Berörda kommuner har visat starkt engagemang och bygger dessutom bostäder inom områdena. 

– På Rindö har befolkningen ökat kraftigt och de upplever en trängselsituation på färjan. Så jag tror att det här blir ett väldigt välkommet komplement, säger Gustav Hemming. 

Resan Rindö-Strömkajen beräknas ta en timme när det är isfritt. Norra Lagnö-Strömkajen beräknas gå 22 minuter fortare än idag. 

– Pendelbåtar lockar resenärer att ställa bilen hemma vilket innebär mindre klimatpåverkan, mindre trängsel på bussar och vägar samtidigt som man får en trevlig start på dagen, säger Gustav Hemming.

Första försökslinjen ryms inom avtalet för Vaxholmstrafiken. Värmdölinjen ryms inte inom befintliga avtal utan där krävs en upphandling. 

Vad är den värd? 

– Det går inte att säga exakt. Men vi har en budgetram för det första försöket på 40 miljoner och det andra 30 miljoner men det kan omdisponeras, säger Gustav Hemming. 

De nya linjerna kommer gå på försök under två år med chans till förlängning på ett år till att börja med. Försöken kommer jämföras med Ekerö-linjen och Sjövägen, som haft förhållandevis hög beläggningsgrad, till skillnad från Riddarfjärdslinjen som hade en låg beläggning på tio procent. 

– Ligger de i krokarna för Ekerölinjen och Sjövägen har de goda chanser att permanentas, säger Gustav Hemming. 

Fakta/ 2 LINJER TRAFIKERAR 15 BRYGGOR

Bryggor Vaxholmslinjen:

Grenadjärsbryggan, Rindö

Ramsö

Norra Tynningö

Rindö Västra

Vaxön

Gåshaga

Hasseludden

Nacka Strand

Slussen 

Strömkajen

Bryggor Värmdölinjen:

Ålstäket 

Norra Lagnö

Koviksudde

Riset

Slussen

Strömkajen

Inlägget Två nya linjer fördubblar båtpendlingen dök först upp på Tidningen Skärgården.

Marinarkeologer har hittat vad som kan vara systerfartyg till regalskeppet Vasa i Oxdjupet utanför Vaxholm. Den spektakulära upptäckten gjordes av dykare i förra veckan.

– Helt plötsligt dyker det upp en stor vägg, berättar marinarkeologen Jim Hansson.

Två riktigt bastanta örlogskepp ligger begravda i en försänkning i Oxdjupet. De upptäcktes när dykare från Statens maritima och transporthistoriska museer (SMTM) i samarbete med Marinen i förra veckan var ute för att undersöka indikationer de hade fått på platsen via instrumentkörningar. 

De hittade rätt redan vid första dyket. På cirka 11 meters djup påträffades ett första vrak, som inte liknade något dykarna tidigare stött på.

– Helt plötsligt dyker det upp en stor vägg av svart ek när man kommer simmande. Det var riktigt häftigt, lite därför man börjar med det här yrket, berättar Jim Hansson.

Dykarna började utforska och ta mått på vraket. Ganska snart kunde man bland annat via fartygets grova dimensioner – 10-12 centimeter tjocka bordläggningsplankor – och skeppstekniska detaljer som knektar och knän börja ana att det med stor sannolikhet rör sig om något av systerfartygen till regalskeppet Vasa: Äpplet, Kronan eller Scepter.

– Gustav Adolf satsade på maffiga örlogsfartyg och lät bygga en serie om fyra skepp liknande Vasa. Vi vet från källor att skeppen när de var uttjänta sänktes i sunden vid Vaxholm i försvarssyfte. Vi tror att det vi hittat är något av dem, säger Jim Hansson.

Dagen därpå fann man ytterligare ett vrak på cirka 17 meters djup, i förlängningen av det första. 

– Det är inte lika välbevarat som det första men snäppet kraftigare. 

Att skeppen inte påträffats förrän nu är inte så konstigt, menar Patrik Höglund, marinarkeolog som också dök på vraken.  

– Säger man att det är färdigkarterat i skärgården så är man helt fel ute. Det finns massvis kvar. Tittar man ännu längre tillbaka, runt tusen år eller mer, så är vraken ofta välbevarade men har fallit ner i leran och då hittar man dem inte med instrument. Då måste man ner och dyka för att hitta dem.

Om de nya fynden är något av de eftertraktade systerfartygen till Vasa återstår att se. Marinarkeologerna har tagit träprover från spanten som i måndags skickades in för analys.

– Har vi tur kan vi få riktigt bra dateringar och även fingervisningar om var eken är huggen. Då kan vi titta ännu noggrannare i arkiven och ringa in vilka skepp det här rör sig om. Det är lite som en brottsplatsutredning som det ska bli spännande att följa nu, säger Jim Hansson. 

Skeppen kommer inte att bärgas utan få ligga kvar i Oxdjupet, där det nu råder dykförbud. Enstaka föremål kommer att tas upp och ställas ut på Vrak – Museum of Wrecks som öppnar nästa år. Men med hjälp av digital teknik ska besökare ändå kunna få följa med ner under ytan och utforska vraken. 

Fakta/Om Örlogsskeppen

• Äpplet sjösattes 1629 och deltog vid invasionen av Tyskland 1630, men förefaller därefter ha använts sporadiskt. Sannolikt ett problematiskt skepp. Det sänktes i ett sund vid Vaxholm 1659.

• Kronan, sjösatt 1632, deltog i strid vid Kolberger Heide 1644 och Öresund 1658. Det sänktes troligen i ett sund vid Vaxholm på 1670-talet.

• Scepter, sjösatt 1634, blev det bäst seglande av storskeppen. Det deltog vid Kolberger Heide 1644. Scepter sänktes troligen i ett sund vid Vaxholm på 1670-talet

Källa: Vrak – Museum of Wrecks

Foto: Jim Hansson/Anneli Karlsson SMTM

Inlägget Sensationella vrakfynd i Oxdjupet dök först upp på Tidningen Skärgården.

En del smygstartar redan helgen innan första advent. Andra har öppet flera helger i rad. Skärgården har kartlagt var och när du kan gå på julmarknad.

Singö Skärgårdsslöjd

Bygdegården, Singö

30/11 kl 11-15
Traditionellt och nyskapande hantverk – textilier, träarbeten, keramik. Förfriskningar, hembakat fikabröd, skinkmackor med rödbetssallad och glögg. Levande musik. 

Rådmansö Hembygdsförening

Kapellskärs hamn

7/12 kl 12-15
Försäljning av produkter från orten samt servering.

Blidö

Almviks brygga 

7/12 kl 11.30-16

Hemslöjd från öar och fastland. Ångbåtsbiffar och julgäddor. S/s Blidösund går som marknadsbåt från Skeppsbron kl 9, åter i stan 20.10. 

Möja

Möja dansbana

14/12 kl 11-14

Försäljning av julklappar och julfika. Möjakvintetten sjunger julsånger.

Ljusterö

Ljusterö torg

30/11 kl 11-14 

Ljusterökören, lokala hantverk och jultomten.

Tynningö 

Tynningö bygdegård

30/11 kl 11-14

Julsånger av Tynningökören.

Galleri Roddarhuset

Östra Ekuddsgatan 21, Vaxholm

30/11-15/12 kl 11-16

Julutställning med konst och konsthantverk.

Rådhustorget

Rådhustorget, Vaxholm

7/12 och 8/12 kl 10-16

Tomten och tomtemor, barnkör från Vaxholms kulturskola, dans runt granen.

Bogesund

Bogesunds Slottsvandrarhem 

14/12 kl 12-16

Sopplunch och fika.

Föreningen Skärgårdsmuseet Stavsnäs Sommarhamn

Byholmsvägen 9, Stavsnäs.

30/11 kl 11-15 

Försäljning av lokalt tillverkade produkter från Malma gård och Ostmakeriet på Rindö. Museets butik håller öppet med försäljning av antikvariska böcker, nyutkomna böcker med skärgårdsanknytning , vykort och julkort. Det bjuds på alkoholfri glögg och pepparkakor. 

Värmdö bygdegård

Skärgårdsvägen 291, Värmdö

1/12 kl 10-16

Konst, hantverk och lokal mat som sylt, marmelader, ägg, honung, rapsolja och hembakat.

Röda Korset Värmdökretsen 

Skärgårdsvägen 14, Gustavsberg 

1/12 kl 10-15

Sygruppen säljer handarbeten och på second hand-avdelningen kan du hitta glas, porslin, julpynt och vinterkläder. Tombola, hembakat och Röda korsets julkort.

Siggesta gård

Siggesta gård, Värmdö.

7-8/12, kl 11-16.

Ett 40-tal unika utställare. Flera nystartade företag ställer ut och säljer sina produkter.

Saltanäs trädgård

Saltarövägen 4

1/12 kl 10-15

Julblommor, dörrkransar, hemslöjd, inredning, keramik och smycken.

Sandhamns värdshus

Sandhamn 101

30/11, 1/12, 7-8/12 och 14-15/12 kl 11-15

Utomhusmarknad med utställare, mat och aktiviteter.

Runmarö

Hembygdsgården

7/12 kl 11-15.30

Drömgården 

Arbottnavägen 19, Muskö

30/11 kl 10-16

1/12 kl 10-15

Dalarö torg

Dalarö

7/12 kl 10-16

Skärgårdens längsta julmarknad med lokala producenter.

Stegsholms Gård

Gålövägen 26, Gålö

15/12 kl 10-15

Sundby Gård

Sundby Gård, Ornö

14/12 kl 10-15

Utö

Gruvbyn

7-8/12 och 14-15/12 kl 10.30-16.30

Gruvmuseet, restaurangerna och butikerna har öppet. Jultorget har lokala och hitresta hantverkare.

Nynäshamn

Fiskehamnen

7/12 och 8/12 kl 11-16

Inlägget Här är skärgårdens julmarknader dök först upp på Tidningen Skärgården.

2020 bjuder på fler pendelbåtar, en stor ny hamn och fler bostäder. Några av skärgårdens viktigaste frågor blir att skapa arbetstillfällen, få folk att flytta ut och att kunna förlänga säsongen i flera branscher. Tidningen Skärgården har frågat politiker, krogar och organisationer om mål och utmaningar inför det nya året.

Bino Drummond (M), kommunstyrelsens ordförande i Norrtälje: ”Skolan är den viktigaste frågan”

Allians för Norrtälje kommun fortsätter med sitt politiska program och vill leverera på ännu fler vallöften. 

– Inte minst ser jag fram mot att det ska planeras och byggas fler villaområden så att vi kan ge ännu fler barnfamiljer möjligheten att uppleva allt det fantastiska som vår kommun kan erbjuda.

Den stora utmaningen är att finansiera framtidens välfärd. I tuffare tider prioriteras barnomsorg, skola och äldreomsorg först.

– Skolan är alltid viktig och nu står vi inför utmaningen att höja kunskapsresultaten, hantera lärarsituationen, införa lärarassistenter och se till att det finns tillräckligt med förskole- och skolplatser. Eftersom alla delar hänger ihop och lägger grunden för vår framtida kompetensförsörjning så är det den viktigaste frågan under året.

En reform som kommer sjösättas under 2020 är ett snabbspår för att göra mindre ändringar av detaljplaner för företagsetableringar och företagsexpansioner.

Monica Östgren, inre sjöpolisbefäl: ”Vi planerar en större insats mot båtmotorstölder”

Planeringen inför 2020 ser i stort ut som alla år för sjöpolisen. 

– Det som tillkommit är vi planerar en större insats tillsammans med andra enheter inom polisen mot båtmotorstölder i vår. Beroende på utfallet kanske det blir samma insats på hösten, säger Monica Östgren.

TIllsammans med sjöpolisen i Göteborg planerar de även för Frontexuppdrag (EU:s gräns- och kustbevakningsmyndighet) i Grekland i höst och vinter. 

– Vi var där hösten och vintern 2018-2019 och de var mycket nöjda med sjöpolisens arbete, så de vill ha ner oss igen.

Michaela Fletcher (M), kommunstyrelsens ordförande i Österåker: ”Vi strävar efter att bli Årets kvalitetskommun” 

Förutom Ljusterö Skärgårdsby, där inflyttning nu sker, är kommunens stora projekt inför nästa år en ny idrottsplats och ett äldreboende 

placerade på Ljusterö. På ön planeras även en ny cykelväg från färjeläget till Linanäs. Förutom de nya projekten har kommunen höga ambitioner inför 2020.

– Vi strävar efter att bli Årets kvalitetskommun 2021 och det är en viktig process som kommer att vara tongivande under hela 2020, skriver Michaela 

Fletcher i ett mail till Skärgården.

Magnus Wallin, räddningschef på Norrtälje kommun:  ”Vi behöver planera för kraftigt störda förhållanden”

Mycket är på gång i Norrtälje, framförallt projektet att utveckla kommunens informationssäkerhet.

– Den viktigaste frågan kommer vara att skapa en förståelse hos invånarna, verksamheterna och oss själva om att vi behöver planera för och se över våra förberedelser och förmåga att även verka under kraftigt störda förhållanden. Det kan handla om väderhändelser som Alfrida eller andra samhällskriser, men även höjd beredskap och krig, säger Magnus Wallin, räddningschef på Norrtälje kommun 

Den största utmaningen blir att prioritera bland positiva idéer för den bästa helheten för invånarnas trygghet och säkerhet. 

– Det är även en stor utmaning att fortsätta omställningen mot att återigen planera verksamheten mot perspektiven civilt försvar och totalförsvar. Det har vi inte gjort på 20 år i Sverige.

Nynäshamn satsar på fler arbetstillfällen

Kommunen växer vad gäller både bostäder, företag och jobb. Det gläder oss som arbetar för att förbättra förutsättningarna för redan etablerade företag och underlätta nyetableringar. Intresset för att etablera verksamheter är stort. 

– Fler jobb och fler i jobb ligger högt på vår prioriteringslista.

En viktig del i utvecklingen är Stockholm Norvik hamn som öppnar för trafik i maj. Nio av tio varor kommer sjövägen och den nya hamnen möjliggör hållbar varuförsörjning till den växande Stockholmsregionen. Förutom godstrafiken passerar cirka 1,8 miljoner passagerare Nynäshamns hamn varje år på väg till eller från Gotland, Lettland och Polen. 

Nynäshamn har ambitionen att underlätta lokalt företagande. 

– Vikten av god dialog med näringslivet går inte att överskatta. Vi möter regelbundet stora som små företag i syfte att fånga upp idéer, synpunkter och viktiga frågor i olika branscher. Under 2020 kommer vi implementera vår nya handlingsplan för ett bättre företagsklimat. Bättre samarbete mellan skola och näringsliv står också högt på vår agenda.

Ulf Westerberg, ordförande i SIKO: ”Vi fortsätter med Skärgårdsmentor”

SIKO önskar att man lyssnar mer på de som bor, utvecklar och bevarar skärgården och att skärgårdens miljöutmaningar får mer uppmärksamhet. Den viktigaste frågan kommer bli att utveckla attraktiva skärgårdsskolor och boenden till överkomliga priser. 

– Utan boende har vi ingen levande skärgård! 

Under året kommer SIKO fortsätta att driva projekten Skärgårdsmentor samt Skärgårdsflytten, som ska inventera det faktiska intresset för att flytta till skärgården och bli bofast och skapa en ”bostadskö”. 

– På så vis kommer trycket att öka för utveckling av övriga förutsättningar – bostäder att hyra, möjligheter att ”provbo”, regional och kommunal service.

Skärgårdsflytten kommer presentera de öar som har eller planerar att bygga bostäder till överkomliga priser, samt en enkät med möjlighet att anmäla intresse och specificera önskemål om boende, arbete och skola. Resultatet presenteras sedan för skärgårdspolitiker och tjänstemän.

Malin Jönsson, VD Furusund Värdshus: ”Vi satsar på att förlänga säsongen”

Furusund har alltid massor på gång. Källaren är nyrenoverad och redo att hyra för vinprovningar, konferenser och privata sällskap.

– Sommaren 2019 var mycket bra, dock lite sämre än sommaren 2018. Hösten tappade vi lite på men tog igen detta under november och december.

 Vad ser ni fram emot 2020?

– Att förlänga säsongen. Under vintern har vi öppet med ett hyr-hela-huset-erbjudande som vi fått flera bokningar på. Man har då anläggningen för sig själv och till ett förmånligt pris får man boende, trerättersmiddag, bastu, jacuzzi samt frukost. 

Gustav Hemming (C), skärgårdsregionråd: ”Strandskyddet är avgörande”

Den största frågan under 2020 är den statliga utredningen om strandskyddet. 

– Om utredningen leder till lättnader för bostadsbyggandet på kärnöarna och i anslutning till levande skärgårdssamhällen innebär det möjligheter till en bättre befolkningsutveckling. Men om utredningen ytterligare försvårar nybyggnation av bostäder blir det ännu svårare än idag att skapa livskraft på öarna. Därför uppmanar jag alla kommuner och organisationer i skärgården att göra gemensam sak med Region Stockholm och ligga på utredare och nationella politiker så att vi får ett bra resultat, säger Gustav Hemming.

En annan fråga som är akut under 2020 är att inleda räddningsaktionen av det traditionella, lokalt förankrade kustfisket. Nyckeln till att rädda fisken i Östersjön är att begränsa det storskaliga industrifisket med stora trålfartyg och istället satsa på våra kustfiskare som huvudsakligen använder så kallade passiva redskap. 

– Men det är bråttom. Varje år som den nationella fiskepolitiken får fortsätta att prioritera det ohållbara industrifisket minskar chansen att rädda både fiskebestånden och den tradition, identitet och kultur som är förknippad med de lokala yrkesfiskarna i skärgårdar och fiskelägen. 

Deshira Flankör (M), kommunstyrelsens ordförande i Värmdö: ”Jag ser fram emot att se resultat av Pelagoprojektet”

2020 öppnar förskolan i Charlottendal på Värmdö. Här kommer även Engelska skolan byggas. Det blir äldreboende i Pilhamn och porslinsfabriken i Gustavsberg byggs om. I pipeline ligger även ”en himla massa” gång- och cykelvägar tillsammans med utbyggnaden av vatten och avlopp. Bland mycket annat.

– Jag ser fram emot att få kvittens på kommunens arbete med medborgarservice, att lösa frågan om kulturhuset i Gustavsberg samt att detaljplanen i Stavsnäs vinterhamn vinner laga kraft. Jag ser fram emot att se resultat av Pelago-projektet som kommer komma skärgården till gagn, vilket är ett samarbete mellan kommunen, forskning och entreprenörer. Jag hoppas verkligen också att vi ska kunna gå fram med en detaljplan i Hemmesta centrum, säger Deshira Flankör (M), kommunstyrelsens ordförande.

Den viktigaste frågan och samtidigt största utmaningen anser hon är att effektivisera kommunens verksamheter för att få ut mer av varje skattekrona.

– Att sortera i vad kommunen ska göra och vad som kan göras av andra aktörer men där vi istället kan vara möjliggörare.

Alex Tengvall, Möja Värdshus: ”Hjärtat i det hela är bageriet”

Möja värdshus har nyligen tagits över av Alex Tengvall, son till Henri Tengvall, tidigare ägare av värdshuset. Det nya året inleds med att hitta rätt person att driva stället och rusta upp det för att sedan öppna upp till sommaren. Förhoppningen är att utveckla värdshuset… genom att gå tillbaka.

– Jag skulle vilja gå tillbaka till det jag ändå tyckt varit hjärtat i det hela, bageriet. Det är min dröm, säger Alex Tengvall.

Då bagerier blivit mycket populära inslag i Stockholm hoppas Alex Tengvall kunna locka fler besökare till Möja. Krogen och vandrarhemmet kommer fortsätta att utgöra en stor del av verksamheten, men med en önskan att kunna utveckla en hotelldel. Dessutom hoppas Alex Tengvall kunna förtydliga konceptet i restaurangdelen.

 – Om jag får drömma och om ekonomin räcker till skulle jag vilja tänka så lokalt det går i det man ska servera. Exempelvis finns det lamm på Möja, och lokala grönsaker borde gå att hitta, säger Alex Tengvall.

Bo Tyrefors, ordförande i SSIF: ”Strandskyddet är en stor utmaning”

Södra skärgårdens intresseförening, SSIF, hoppas att det inte blir någon ny detaljplan för Landsort 2020. 

– Som kulturmiljö ska ön inte bli något stort sommarstugeområde. Vi ser också fram emot utredningen om strandskydd som ska vara klar sista november, och hoppas att det blir ett klokt beslut där man går tillbaka till det som var grundtanken, det vill säga 100 meter. Strandskyddet är en stor utmaning för samtidigt som vi är måna om naturliv och människors möjlighet att kunna vandra på stränderna måste man också kunna leva. Någon har försökt skydda så mycket som möjligt. Visst ska man få gå på stranden, men varför ska man spärra av med 300 meter?

En annan viktig fråga är möjligheten att kunna bo i skärgården till ett bra pris. 

– Att bygga hyresrätter är svindyrt. Det finns projekt som är intressanta, som kooperativa hyresrätter på Väddö och Björkö, det är en jätteintressant möjlighet. Och skolan! Vi har mycket att ta tag i! 

Malin Forsbrand (C), kommunstyrelsens ordförande i Vaxholm: ”Självklart ska vi nyttja vattenvägarna”

2020 ska många saker som finns i budget förverkligas: rusta lekplatser i Vaxholm, gång- och cykelväg utmed Rindövägen och ökade kultursatsningar. 

– Det kommer vara viktigt att vi har fortsatt dialog med andra partier utanför Mittsamverkan eftersom vi regerar i minoritet. Även att ha fortsatt dialog med våra invånare.

Från hösten 2020 går en SL-färja från Rindö, Ramsö, Tynningö och Vaxön.

–Vi gläds åt att regionen har hörsammat oss och gör det enklare för alla som pendlar, genom att förlägga en pendelbåt till Vaxholm. Med ett fåtal stopp längs vägen blir det en snabb och bra väg på vattnet för stadens pendlare in till Stockholm. Självklart ska vi i Vaxholm kunna nyttja vattenvägarna för pendling! Det bidrar till att minska trängseln på vägarna.

Vilka är utmaningarna? 

Alla kommuner generellt har tuffare ekonomiska förutsättningar, vilket kräver prioriteringar. 

Josefine Hagström, Elin Hansen

Inlägget Här är det nya 20-talet dök först upp på Tidningen Skärgården.

En felmanöver eller ett trasigt reglage – eller en kombination av de båda – låg bakom dödsolyckan på en arbetspråm vid Rindö i höstas. Det slår Statens haverikommision fast i sin slutrapport.

– Befälhavaren hamnade i kläm eftersom kranen manövrerades på ett sådant sätt att han knuffades till ett läge där han blev fastklämd. Manövreringen har gjorts antingen avsiktligt som en följd av en felbedömning eller oavsiktligt på grund av att någon av knapparna på fjärrkontrollen kommit emot något och därvid aktiverats, skriver Haverikommissionen i sin rapport.

Det var under arbetet med att kroka i ett sling med en lös truckskopa och gafflar för att lyfta iland dem på Rindö som mannen klämdes till döds.

Mannen, som var ensam ombord, hamnade i kläm mellan kranens arm och skopan. Han avled av kvävning och hittades inte förrän flera timmar senare.

– En av spakarna på fjärrkontrollen bröts sönder under händelsen. Detta kan förklaras med att befälhavaren efter att ha blivit klämd har försökt att manövrera bort kranarmen men då, i den starkt stressade situationen, använt för mycket kraft, eller att spaken skadats om fjärrkontrollen blivit klämd mot skopan, skriver Haverikommissionen.

Förutsättningar för händelsen har varit att befälhavaren arbetade ensam och att fjärrkontrollen inte var avaktiverad när befälhavaren befann sig i kranarmens närområde, slår Haverikommissionen fast i sin rapport.

Befälhavaren hade lång erfarenhet av marin entreprenad inklusive kran- och båthantering. Han hade alla giltiga behörigheter som krävs för denna typ av fartyg.

Inlägget Utredningen av pråmolyckan klar dök först upp på Tidningen Skärgården.

Nyblivna hundägare får ta med sina ludna kompisar på en kurs där rumsrenhet, lek och ”hälsa fint”, lärs ut för att sätta grunden till en sund relation mellan människan och dess bästa vän.

Det är en sen eftermiddag och molntäcket över Rindö har spruckit upp. På fotbollsplanen vid hamnen står hussar och hundar i en utbredd cirkel. De lyssnar till hundinstruktören Sofie Östman från Lyckliga hundar, som i mitten av cirkeln, sitter på gräsmattan och visar visar hur man kan lugna ner sin rastlösa valp när det behövs.

– Jag sätter hunden med ryggen vänd mot mig. Håller lätt i ena tassen på den och klappar samtidigt bröstet. Tala vänligt till hunden och håll på så här tills den lugnat ner sig. Sedan kan du belöna hunden med ett ben.

Sofie Östman vet hur hundar fungerar. I nästan tre år har hon hållit i kurser som hundinstruktör och coach för hundar med problembeteende.

– Jag föredrar att kalla dem för blyga hundar, för de vill inte vara bland andra hundar eller människor. De kan tycka det är läskigt och svårtolkat.

Sofie har tidigare jobbat inom kriminalvården. Men efter 30 år i yrket ville hon sadla om till något hon drömt om länge.

– Jag kände mig klar med människor och ville hålla på med hundar. Det är inget man tjänar stora pengar på men det är vad jag vill göra 100 procent.

Har du själv hund?

– Jag har en bordercollie. Den är min största utmaning av alla hundar jag har haft. Sen dagen jag köpte honom har han tyckt att världen är för stor med för mycket människor, andra hundar och ljud.

– Mina vänner kallar honom för borderlinecollie… Han har lärt mig fantastiskt mycket!

Och idag får andra valpägare lära sig mycket om sina hundar. Två av deltagarna är Per-Roland Sjöberg tillsammans med lilla My, en gråspräcklig dvärgschnauzer.

– Hon var tidigare en foderhund vilket innebar att vi födde upp My åt en annan ägare. Men vi köpte ut henne och nu tillhör hon oss, säger Per-Roland Sjöberg.

Hur har övningarna känts hittills för er?

– Det har varit kul. Hon är lite skällig och ovan med andra hundar såhär  men snart har hon inte skällt på en kvart, vilket är bra!

Medan hundägarna försöker fokusera på övningarna fokuserar en del valpar på förbipasserande bilar och människor och annat som distraherar.

– Hundar behöver inte hälsa på alla i början av sin uppväxt. För då kommer den att förvänta sig det senare i livet och då får ni en hund som drar långt i kopplet, förklarar Sofia Östman.

Hon menar att valpen behöver lära sig detta tidigt så att promenaden med husse ska gå lugnt och fint.

Förutom dvärgschnauzern, består deltagarna av en svart labrador, en avlång pembroke welsh corgi, en nyfiken shetland sheepdog och en tre månader gammal jaktlabrador vid namn Hailey. Det är första träningen för henne och hussen Elliott Nordberg.

Hur har Hailey skött sig idag?

– Bra! Hon lyssnar och hoppar mycket. ”Nej du får inget godis”, säger Elliott Nordberg till Hailey som försöker ta en godis ur handen på honom.

Jaktlabradoren ska efter valpkursen gå en ettårig utbildning som epilepsihund. Hon ska hjälpa Elliott som fick diagnosen i sommar.

– Vi hoppas på att hon ska lära sig känna av innan Elliott får ett anfall och kunna varna oss föräldrar, lärare i skolan eller kompisar, säger Elliotts mamma Nicole Nordberg.

– Är de själva ska Hailey kunna påkalla uppmärksamhet eller dra i ett digitalt tjänstelarm som hon har på sig.

I somras drabbades Elliott av ett kraftigt anfall där han fick föras med till sjukhus ambulanshelikopter.

Familjen Nordberg skaffade Hailey som valp för att skapa en stark anknytning till Elliott tidigt i hennes liv. Nicole menar att hon ska följa honom som en skugga överallt.

– Det är ett stort uppdrag för henne men jaktlabradorer har mycket arbetsvilja och energi. 

Men att hitta den rätta följeslagaren till Elliott var inte lätt. Hemmavistandet under coronapandemin har fått många att skaffa hund och köerna till hunduppfödare har varit långa.

– Det var svårt att hitta en uppfödare av jaktlabradorer som ville prioritera vår situation för de säljs främst till jägare.

Men det fanns en uppfödare som lyssnade till deras vädjan.

– Vi hittade en i Göteborg som sa: ”Vi har jättemånga i kö men i det här fallet prioriterar jag er eftersom det är så viktigt”. Då fick vi Hailey.

Elliott hoppas på att Hailey ska få följa med honom till skolan. Men det är upp till rektorn att godkänna det.

Följer Hailey med dig överallt?

– Ja, hon sover också med mig men hon snarkar lite ibland, säger Elliott Nordberg.

Efter 20 veckor är valpar mottagliga för träning, nämner Sofie Östman.

Kvällens kurs har bestått av fem olika övningar, däribland: godis på marken, omvänd lockelse, att sitta/ligga och en uppgift kallad ”myggan”.

– Vissa hundar är så sugna på mat att de tenderar till att hoppa efter godiset du har i handen. Tämj impulskontrollen, säg till den att sitta, och ta undan handen om den hoppar upp igen, söder Sofie och fortsätter:

– Och så håller man på tills hunden lär sig att sitta kvar.

Efter denna kurs återstår det tre gånger till innan valparna tar examen. Därefter kan de fortsätta med en unghundskurs för ”tonåriga” hundar.

– Övningarna är lite annorlunda då. Man lägger in mer störningsmoment för att hunden ska öva på att fokusera och vara självständig.

Skymningen lägger sig över fotbollsplanen. Valpar blir snabbt trötta och behöver sova mycket. De gnyr rastlöst och rör sig otåligt åt alla håll.

Vad är viktigt att tänka på vid valpuppfostran?

– Att vara rättvis och våga säga nej om valpen gör fel men glöm inte att behandla hunden vänligt. Den förstår inte om du fortsätter att vara arg, då skadas förtroendet mellan er, säger Sofie Östman, och fortsätter:

– Hunden är inte bara något du tar med för att kissa runt kvarteret och ska tro att den är tillfreds med livet då. De behöver uppmärksamhet, uppskattning och att få vara med i familjen.

Med kursen vill Sofie lära hund och matte att kommunicera, att bli ett team.

– Det finns en grupp människor som inte borde skaffat hund. Inte för att de är elaka men för att de inte har tid till att ta hand om den.

Kanske är det ett behov av tillfälligt sällskap eller tro om att tiden finns, som får folk att skaffa hund i isoleringshärvan.

– Man glömmer bort att pandemin kommer att försvinna och folk återgå till en arbetsfylld vardag. De kommer inte vara hemma under samma förutsättningar för att göra hunden sällskap.

Inlägget Här tar valpar sin examen dök först upp på Tidningen Skärgården.

Rindö Marine, som äger fastigheten Gamla Färjeläget vid Rindö Västra, hävdar att det inte finns något avtal om att Trafikverket ska få nyttja det gamla färjeläget. Företaget ämnar nu att ta över det och använda det som kajplats åt en av sina hyresgäster. Men Trafikverket menar att man visst har vägrätt och motsätter sig planerna. 

Sedan september 2018 har Rindö Marine försökt få besked från Trafikverket om framtidsplanerna för områdena som ligger i anslutning till färjelägena vid Rindö Västra. I synnerhet vill man veta om man kan bruka det Gamla Färjeläget för sin verksamhet så länge Färjerederiet inte använder det för egen trafik. Då man inte fått något besked har man gjort en undersökning och begärt ut alla vägrättsavtal som gäller för området. I en skrivelse till Trafikverket den 25 augusti i år hävdar Rindö Marine att man vid en genomgång av befintliga handlingar i såväl Trafikverkets eget arkiv som i Stadsarkivet inte funnit något som talar för att Trafikverket har ett gällande vägrättsavtal på fastigheten. Företaget anger att man nu därför planerar att använda det Gamla Färjeläget som kajplats åt en av sina hyresgäster fram tills att Trafikverket kan uppvisa ett giltigt vägrättsavtal.

Trafikverket svarar genom sin verksjurist den 28 september att staten genom Trafikverket har rätt att för hållande av allmän väg förfoga över vägområdet ifråga, att den aktuella vägen och färjeläget behövs för den allmänna samfärdseln och att något privat nyttjande som kan inskränka detta allmänna intresse inte accepteras.

För K-A Sundin på Rindö Marine kommer detta besked som en nyhet. Han säger sig inte ha mottagit något svar från Trafikverket.

– Den skrivelsen har vi inte fått. Jag har funderat på varför de inte har svarat. Men så länge vi inte har fått någon skrivelse utgår jag från att de accepterar vår ståndpunkt, meddelar han.

Inlägget Rindö Marine gör anspråk på färjeläge  dök först upp på Tidningen Skärgården.

Ostmakeriet på Rindö fyller nio år – och firar genom att introducera egengjord glass på menyn. Skärgården har besökt det prisbelönta mejeriet där hantverket står i fokus.

Vårsolen strilar in genom fönstren på den låga, varmgula byggnaden i Rindö hamn. Utanför skymtar Oxdjupets och Solöfjärdens glittrande vatten. Mejerskan Anna Kälvebrand öppnar en flaska påsköl från bryggeriet som ligger vägg i vägg och häller ut dess skummande innehåll i ett tråg. Sedan plockar hon ut de stora kittostarna ur kylen, en i taget, och skrubbar dem med ölet.

– Det är sjunde tvätten nu. Första gångerna kör man med saltvatten och sedan med öl. Bakterien som gör just den här osten orange vill bara leva i en ruggad yta. Man kan se på färgen att den har fått fäste och börjat jobba nu, förklarar hon.

Idag, den 1 april, är det på dagen nio år sedan Ostmakeriet på Rindö slog upp portarna för första gången. Sedan dess har flera av mejeriets ostar blivit prisbelönta och så sent som i höstas knep man guldet i blåmögelklassen i SM i mathantverk. Idag tillverkas här ett tiotal olika sorter med namn hämtade från omgivningarna, som Älvsala vit, Rindö Ädel och Oscar Fredrik.

– Det är egentligen lite för många nu, men det är så roligt, säger Anna Kälvebrand.

Hon började sin yrkesbana som florist. Men efter att ha blivit arbetslös och lovat sig själv att aldrig vara någons anställda igen, kom hon in på ostmakarbanan efter ett förslag från en marmeladtillverande kompis.

– Det väckte ett intresse. Jag anmälde mig till en kurs, började leta lokal och kossor. Det gick på ett halvår, sen var mejeriet färdigt att öppna. Helt galet.

Det nya karriärvalet kändes rätt självklart från början, berättar Anna Kälvebrand.

– På samma sätt som floristyrket så är det ett skapande yrke, ett hantverk. Det roligaste är att man aldrig blir fullärd. Det finns hur mycket som helst att lära sig om mjölkkemi, temperaturer och lagringssätt. Man kan inte stressa fram en ost, det måste ta den tid det tar. Jag är lite stressig av mig så det är en bra motpol.

Grunden till alla ostarna är mjölk från kor på Öster Grytinge gård i Riala. Den hämtas av Annas man Jocke och pumpas in genom ett hål i väggen rakt ner i ystgrytan. Där tillsätts mjölksyrakultur som får jobba och sätta sin prägel på osten, därefter löpe, ett enzym från kalvmagen. Massan stelnar och skärs sedan på olika sätt beroende på vilken ost som ska tillverkas.

– En parmesan skärs i riskornsstorlek. En brie däremot, som är en fuktigare ost som inte lagras lika länge, skärs i bitar som liknar marshmallows, förklarar Anna Kälvebrand.

Ostmassan rörs sedan om, olika länge och olika hårt beroende på sort. Vasslen pumpas bort och ostkornen öses upp i olika formar. Därefter ska de pressas, saltas, vändas, fettas in, borstas med olika intervall och lagras. Cheddarn, Oscar Fredrik, lagras i bergrummen i Oscar Fredriksborgs fästning.

– Många förstår nog inte hur mycket jobb det är att sköta om ostarna.

Men ju mer omständlig och komplex processen är, desto roligare är det, menar Anna Kälvebrand. Att hålla en jämn-hög kvalitet är en utmaning när det är många olika parametrar som spelar in för hur slutresultatet blir. Ofta är det fingertoppskänsla som gäller.

Det är dock svårt att misslyckas ordentligt med en ost.

– Det blir bara en annan ost, säger Anna Kälvebrand och berättar om när hon för några år sedan försökte göra en taleggio som fick namnet Grenadjären.

– Den blev jätteful. Bakterietillväxten kom inte igång och det började komma blåmögel på den, den var blå och vit och orange på samma gång. Så jag slängde bara in den i kylen där den fick ligga och skämmas. Men sen såg jag en liknande ost på Jürss mejeri och provade. Den var jättegod, nästan som en gorgonzola. Då åkte jag hem och plockade fram min. Den blev jättepopulär, men sedan när jag skulle försöka följa protokollet och göra om den så gick det inte. Det var en “once in a lifetime“-ost, väldigt frustrerande!

Flera lokala mathantverkare har poppat upp på Rindö de senaste åren. Kaffe från Muttley & Jack’s rosteri serveras i det lilla sommarcaféet i anslutning till mejeriet, där besökare kan njuta av ostkaka eller en osttallrik.

– Jag saknar egentligen bara ett bageri här nu, gärna någon som skulle kunna baka bröd på vasslen, säger Anna Kälvebrand.

Hon har definitivt märkt ett ökat sug att köpa närproducerat.

– Absolut! Folk vill köpa lokalt och stötta svenskt mathantverk och lantbruk. Man är också mån om att veta vad det är man äter och att det inte ska vara för mycket tillsatser. Vi jobbar med enkla råvaror, det är egentligen bara mjölk, salt och lite löpe.

Hennes största återförsäljare, matvarukedjan Paradiset, drabbades hårt av coronapandemin och gick i konkurs i fjol. En stor del av försäljningen sker numera via REKO-ringar, som har ökat i popularitet på senare tid. Men det är en fin balansgång mellan att lägga tiden på att åka på rekoringarna eller att göra ost.

– Vi får många förfrågningar om att leverera till handeln, men oftast avböjt. Det är ofta hårda krav på att leverera varje vecka och en viss mängd, vilket vi inte kan förbinda oss till. Den enda ICA-butiken vi säljer via är Flygfyren i Norrtälje, som är jätteduktiga på lokalproducerade matvaror.

Några nya ostexperiment blir det inte på ett tag – nu kommer fokus framöver ligga på att förfina och finslipa recepten för de som redan görs. Men när Ostmakeriet öppnar idag på födelsedagen står en annan nyhet på menyn: egentillverkad glass med smak av bland annat choklad, hallon, lakrits och granskott.

– Det är så kul att se vad man kan göra med en enda råvara. Det är helt fascinerande att det bara är samma mjölk i grunden. 

Inlägget ”Man blir aldrig fullärd” dök först upp på Tidningen Skärgården.

På företaget JFD på Rindö tillverkar man en unik produkt, en så kallad Seal Carrier. Fartyget har en toppfart på 30 knop i ytläge, men kan även fyllas med vatten och ljudlöst röra sig under ytan som en ubåt.

Inne på Rindövarvet ligger företaget JFD  som tillverkar farkosten Seal Carrier, som är en blandning mellan ett snabbgående ytfartyg och en ubåt. Det som framförallt skiljer den från en vanlig ubåt är att den inte är tät. Tanken är att den i undervattensläget ska fyllas med vatten och att besättningen då använder dykardräkter när de kör. Det är alltså ingen vanlig fritidsbåt vi pratar om utan produkten är utvecklad för militära ändamål där syftet är att hjälpa attackdykare att ta sig långa distanser på kort tid, men samtidigt kunna smyga ljudlöst och spårlöst under ytan när så krävs.

– Vi är ett litet företag med 20 anställda ungefär. Vi designar, utvecklar och monterar ihop undervattensfarkoster framförallt för militärt bruk, berättar Anders Magnerfelt, grundare och vd på JFD Sweden när han visar runt i lokalerna.

För dagen är monteringshallen närmast tom så när på en demonstrationsbåt. Företaget har nyligen sålt sex fartyg på export. Vilka köparna är är hemligt.

Själva meningen med en öppen båt som även kan köras i undervattensläge är att besättningen enkelt ska kunna ta sig i och ur fartyget under ytan, något som framförallt kan behövas i militära operationer. Men den dubbla förmågan innebära stora tekniska utmaningar.

– Att bygga en ubåt är svårt men ingen större utmaning. Men att få en båt att gå ner under ytan och fungera som dykfarkost och sedan komma upp igen med alltifrån vikt på system, räckvidd och hålla tätt överallt har inneburit många utmaningar, men det har varit 20 år av utveckling också.

Anders Magnerfelt har en bakgrund inom Försvarsmakten som chef för attackdykarna. Idén med Seal Carriern föddes redan på 80-talet, men vägen från skrivbord till verklighet har tagit flera decennier.

– Attackdykarnas problem är att de sällan hänger med i andra förbands tempo. Vi tittade på möjligheten med en båt som snabbt kunde följa med förband, dyka när man behövde och sedan snabbt ta sig ut ur området. Vi letade men hittade ingen som var tillräckligt bra. Då designade vi en egen farkost. I början av 2000-talet erbjöd sig ett företag bygga en båt vi kunde testa och 2006 fick vi första prototypen i vattnet, berättar han.

Resultatet är en helt unik skapelse.

– Det finns konkurrenter, men ingen som kommit så här långt. Seal Carriern är den enda som är helt operativ.

I ytläget fungerar den ungefär som en vanlig båt. Med åtta man ombord i full utrustning gör den 30 knop. Räckvidden är imponerande, med båda tankarna fyllda tar man sig omkring 60 landmil. Det som framförallt sticker ut jämfört med vanliga fritidsbåtar är sidovingarna och reglagen som för tankarna mer till ett flygplan än en båt.

Inne i omklädningsrummet tar Anton Lindén och Stefan Nilsson på sig sin utrustning för att demonstrera hur den fungerar. Det första som görs är, liksom i flygplan, att gå igenom en checklista. När allt ser bra ut ger vi oss ut på vattnet utanför Rindövarvet.

– Den är riktigt rolig att köra. Den har vattenjet istället för propeller vilket är lite annorlunda. Att köra en sådan här båt är lite av en pojkdröm. Även jag som har tio år som officer bakom mig tycker att det är en otroligt fascinerande farkost, säger Anton Lindén.

Att ratta en Seal Carrier är en ganska exklusiv förmån. Förutom demoexemplaret på Rindö finns bara en till i Sverige, vid amfibieregementet i Berga. Seal Carriern är idag en ren exportprodukt.

Innan besättningen går ner i undervattensläge måste man anmäla dyket till Försvarsmakten. En följebåt med dykflagga hissad följer farkosten för att se till att inte nyfikna kommer för nära, något som inte sällan inträffar.

– Många kör väldigt fort förbi. Ibland kan vi vara fyra personer som står och vinkar, utan att de reagerar, berättar verkstadschefen Mikael Isaksson Lundrot, som tillägger att inga allvarliga tillbud inträffat.

När det blir dags att gå ner i undervattensläge görs det i flera steg.

– När risken för upptäckt ökar kan man gå ner i ett mellanläge genom att öppnar ventiler och fylla vatten i båten. Då ligger man bara några centimeter över ytan, men dieselmotorn fungerar fortfarande.  När risken ökar ytterligare övergår man till eldrift. När risken ökar ännu mer släpper man ut luft ur ballasttankar, då blir båten tung och börjar sjunka. Med hjälp av dykroder går den ner under ytan. Då andas dykarna i sina apparater eller med hjälp av luft från båten, säger Anders Magnerfelt.

Det känns märkligt att se ett fartyg sjunka under ytan. En flytboj ligger på ytan och visar åt vilket håll det rör sig, men i övrigt finns det ingenting som avslöjar ubåtens position. Förutom dykarnas egna tuber finns luft i båten som räcker i 1,5 timme per person. Med mindre besättning kan man ligga timtals under ytan. Efter att ha stigit upp till ytan igen töms båten på vatten med en vanlig manuell länspump.

– Vi använde elektrisk pump i början, men har dragit ner lite på tekniken, säger Anders Magnerfelt.

Seal Carriern säljs nästan uteslutande som militär utrustning, men kan användas till annat.

– Man skulle kunna tänka sig att Kustbevakningen eller specialstyrkor inom polisen skulle kunna använda sig av den i arbetet mot droghandel.

Efter genomfört dyk samlas Anton Linden och Stefan Nilsson igen i omklädningsrummet för ombyte. För att kunna genomföra övningar året om så använder man torrdräkter, men det visade sig att Stefan Nilssons dräkt denna gång inte var så tät som planerat. Men trots den kylslagna överraskningen är det inget jobb han vill vara utan.

– För mig är det en dröm.

Fakta/SEAL CARRIER

Längd: 10,5m

Bredd: 2,3 m

Tomvikt: ca 4 ton

Vikt fullt rustad: ca 4,5 ton

Last: 8 dykare och utrustning max 1000kg

Max vikt med last: 5,5 ton

Topphastighet ytläge: 30 knop+

Räckvidd ytläge: 150 Nm+

Topphastighet undervattensläge: 5 knop+

Räckvidd undervattensläge: 15Nm+

Max djup: 24m

Pris: Från 35 Mkr beroende på tilläggssystem

Inlägget Rindöföretaget som går på djupet dök först upp på Tidningen Skärgården.

Det var kulinariskt tema när Centerpartiets partiledare Annie Lööf besökte såväl lokala mathantverkare på Rindö som skolmatsalen i Kronängsskolan i måndags.

Ost, kaffe, öl och choklad – på Rindö har flera småskaliga mathantverkare samlats de senaste åren. I måndags fick företagarna på Arkipelag konfektyr, Waxholms bryggeri och Archipelago coffee besök av Annie Lööf. 

– De företagare jag träffat idag har på olika sätt kastat loss och vågat hoppa på tåget att vara företagare. Trots att de inte tagit ut någon lön de första fyra-fem åren så lever de sin dröm nu. De är viktiga exempel att ta med sig i den nationella politiken, att alla människor och företagare är olika. De har börjat i det lilla och bygger nu organiskt upp sin verksamhet, sa Annie Lööf efter besöket.

Vad fick du för inspel, vad vill småföretagarna ha hjälp med från er politiker?

– Idag var fokus på att de berättade om sina resor. Det är viktigt att det finns möjligheter att göra den här omställningen. Att det till exempel finns mötesplatser, i det här fallet snickeriet på Rindö; lokaler att starta verksamhet i. Vi pratade mycket om hur företag kan gå samman. Nästa steg kanske blir ett gemensamt litet café. Som centerpartist är det så viktigt att se det småskaliga och att man kanske inte alltid behöver växa. Tillsammans med andra företagare kan man skapa en väldigt bra helhet som också utvecklar ön.

Efter stoppet på Rindö åt Annie Lööf lunch på Kronängsskolan i Vaxholm, som hyllats och prisats för sitt arbete med god, hållbar skolmat och lågt matsvinn, där hon också träffade elever och personal.

– Barn och ungas psykiska välmående är avgörande för om de lyckas i skolan och det finns många nycklar för att barn och unga ska må bättre. En av dem är måltiderna. Andra saker är närvaro av vuxna och fysisk aktivitet. Där vill Centerpartiet göra mer på nationell nivå för att underlätta för skolorna, oavsett huvudman, att få förutsättningar att barn och unga ska må bra, sa Annie Lööf, som särskilt lyfte fram sitt möte med Glow – Kronängsskolans elevgrupp som arbetar med hbtqi-frågor.

– Vi hade ett jättefint samtal om inkludering och hur man kan öka självkänslan.

Kommunstyrelsens ordförande i Vaxholm, Malin Forsbrand (C), var nöjd efter dagen.

– Det var jättepositivt. Jag vill ju visa upp alla de bra saker vi gör här i Vaxholm, som till exempel hur man kan jobba med skolmaten för att få goda skolresultat. Sedan tycker jag också att det är viktigt att visa för Vaxholmarna att vi är en viktig kommun och en intressant plats att besöka. 

Inlägget Delikatesser på menyn när Annie Lööf besökte Vaxholm dök först upp på Tidningen Skärgården.

33 solgrottor, de flesta av högt kulturhistoriskt värde finns på Rindö. Endast två av tolv i den senaste detaljplanen vill Vaxholms kommun bevara.

Så här i vårsolens glans skulle väl en kaffestund i en sydvänd solgrotta sitta fint. På Rindö finns hela 33 stycken. Somliga är upprustade andra är fyllda med bråte och skräp och några förfaller. De senaste åren har Vaxholms kommun utrett vilket kulturhistoriskt och samhälleligt värde de har. Nu har en detaljplan för Rindö hamn etapp 3 antagits. Där föreslås att två solgrottor bevaras av de tolv som finns i det området. 

Enligt den kulturhistoriska analysen som Wilund arkitekter och antikvarier har gjort för kommunens räkning är en solgrotta besläktad med en kaffegrotta. Kaffegrottan är en föregångare till bersån och har sitt ursprung i den engelska trädgårdskulturen. Kaffegrottan användes som utflyktsmål och tillexempel på Stora Ekholmen på simavstånd till Rindö finns en välbevarad och restaurerad sådan. De flesta solgrottorna på Rindö lät militären bygga för officersfamiljerna som bodde på ön i början av 1900-talet för att ge vind och insynsskydd vid salta bad, inte sällan nakenbad, så att man skulle kunna bada ostört och i lä. De är runt sju meter i diameter, hästskoformade och sydvända. Ända fram till ägarbytet 2004 var de flitigt i bruk. 

– Vi hade helst velat att alla solgrottor byggda i sten i början av 1900-talet hade bevarats. Det är ett spännande exempel på en högre ståndskultur som översatts till den militära miljön och att det har byggts så många är unikt, säger Paul Wilund, som har arbetat fram underlaget för detaljplanen.

Bland rindöborna är solgrottorna en het potatis. Enligt föreningen Rindöborna tycker somliga att man borde röja undan det bråte som har samlats i dem. Ordförande Åsa Blanc tycker att några borde tas bort helt för att få till en bättre strandpromenad mellan Rindö Hamn, Grenadjärsbryggan bort mot Grenadsjärsvillan.

Rindöbon och kommunpolitikern Rickard Gille (-) skulle helst se att de solgrottor som har ett högt kulturhistoriskt värde bevarades.

– Solgrottorna är unika och är en fantastiskt fin kulturskatt som borde bevaras, säger han och minns att han med sin familj brukade gästa solgrottorna varma sommardagar. 

Han skulle kunna tänka sig att som privatperson betala för renoveringen av en av solgrottorna och ser flera olika lösningar för att bevara dem. 

Orsaken till att många solgrottor förfallit är att de föll mellan stolarna i och med att ägarförhållandena förändrades. 

– Man skulle kunna tänka sig ett system där det fanns utemöbler som alla kunde få låna och så var det bara att hitta en ledig solgrotta. Eller så kunde man ha ett system där solgrottorna hyrdes ut årsvis, föreslår Paul Wilund, Wilunds arkitekter och antikvarier.

Inlägget Unika solgrottor värda att bevara dök först upp på Tidningen Skärgården.

Vaxholms kommun renoverar Rindögården som drivs av föreningen Rindöborna. Ny färg på innerväggarna, nya element och nya lampor sätts in och i sommar målas utsidan om.

Rindögården, som byggdes som lärarbostad och ligger vid den gamla skolan på Rindö renoverats just nu. Verksamheten på Rindögården drivs ideellt av föreningen Rindöborna och riktar sig mot boende på Rindö och Skarpö.  Bland annat arrangeras läxläsning, språkkafé för nyanlända och pensionärsverksamheter. På fredagskvällar är Rindögården öppen för barn och ungdomar från fyran till och med högstadiet.

– Just nu målar kommunen om på övervåningen. Undervåningen är redan uppfräschad. Nya element och ny armatur har satts in. Till sommaren kommer utsidan av Rindögården målas om samtidigt som den gamla skolan målas, säger Daniel Plastrougi, som tillsammans med sin fru Therése håller i fredagsverksamheten.

18:30-23:00 är det öppet på fredagarna och verksamheten drar igång så snart färgen har torkat. På övervåningen finns det ett stort rum med laserprojektor för bio och spel. Där finns även ett biljardbord. En trappa ner finns köket och toaletterna och ytterligare ett rum för umgänge. Trappan mellan våningarna går på utsidan av huset. Nu finns det planer på att bygga en inomhustrappa för att man ska slippa gå ut för att ta sig mellan våningarna. En arkitekt kommer att titta på huset och bygglov ska sökas.

– Det är kallt och jobbigt vintertid och det var svårt att hålla koll på vilka som är där uppe, säger Åsa Blanc, ordförande i föreningen Rindöborna och fortsätter: 

– Barnen skriver in sig när de kommer. Utefter hur många besökare som kommer får vi bidrag från kommunen för hyran, som vi sen betalar tillbaka till kommunen. Barnen köper lite godis, leker, gör tiktokgrejer och hänger. Mestadels är det barnens föräldrar som är på plats under fredagskvällarna.

Språkkaféet öppnar under veckan och som medlem i föreningen Rindöborna kan man få låna gården gratis:

– Vi har tillexempel haft barnkalas där säger Daniel Plastrougi, som är pappa till fyra döttrar, varav två snart kan delta i fredagsverksamheten i de uppfräschade lokalerna.  

Inlägget Rindögården fräschas upp dök först upp på Tidningen Skärgården.

Med en närhet och småskalighet som uppskattas av såväl djur som djurägare har Skärgårdsveterinären i Vaxholm blivit ett bra komplement till djursjukhusen i stan för att hantera de fyrbenta familjemedlemmarnas krämpor.

Inne i de gamla snickerilokalerna invid Oxdjupet är ljuset varmt, i kontrast till det råkalla grådiset utanför fönstret. På en madrass på ett undersökningsbord ligger Bollie, en 13 år gammal mellanspets med pigg blick, alldeles lugnt på rygg medan husse Jakob Wetterblad står vid huvudändan och håller henne i framtassarna. Hon har kissat ovanligt ofta på sistone och nu visar prover på lite blod i urinen.

Veterinären Cecilia Palmers rakar varsamt bort en bit päls långt ner på magen och lägger på lite sprit för att skapa kontakt med ultraljudsproben. Hon släcker ner i rummet och gråvita, strimmiga mönster börjar träda fram på skärmen.

– Här har vi nog förklaringen, säger hon och pekar mot en större skuggskepnad mitt i det svarta fältet. Bollie nyser och några av de små prickarna hoppar till på skärmen.

Det visar sig vara stenar i urinblåsan som ligger bakom Bollies symptom, något som kan åtgärdas antingen med ett specialfoder eller i värsta fall operation.

Husse Jakob andas ut.

– Det känns väldigt lugnande, att det inte är cancer i alla fall. Och det är skönt att ha hittat vad det är. Nu hoppas vi på att det löser sig med foder så vi slipper åka in för operation, men blir det så, så blir det så.

Skärgårdsveterinären i Vaxholm har varit igång sedan i juli och är resultatet av en gemensam vision mellan veterinären Cecilia Palmers och djursjukskötaren Annette Nyzell, som träffade varandra när de jobbade tillsammans på Gärdets djurklinik.

– Jag har bott i Vaxholm i över 20 år och alltid haft en liten dröm om att öppna veterinärmottagning här ute. Det har inte funnits någon sådan på många år. När Cecilia blev deltidsboende på Rindö så tog planerna lite mer verklig form, och när vi sedan hittade den här jättetrevliga lokalen så kände vi att nu kör vi! säger Annette Nyzell.

Området kring Rindö hamn har utvecklats snabbt de senaste åren. Och i takt med att antalet boende har ökat, har även antalet djurägare gjort det.

– Vi kände att det verkligen finns ett behov av en mottagning i närområdet. Att folk slipper åka iväg.

Det är främst hundar, katter och gnagare som kommer till mottagningen som än så länge har öppet efter tidsbokning på tisdagkvällar och lördagar. Vanligast är åkommor som till exempel öron- och urinvägsinflammation, magproblem, klåda och små sår och skador. Men man ger även förebyggande behandling med vaccinationer och besiktningar, avmaskning inför resor samt chipmärkning och kastrering.

– Vi kan inte göra inhalationsnarkos, så vi kan inte ta bort tandsten eller göra större operationer. Men allt som går att göra på lugnande klarar vi av, och vi har ultraljud och eget labb så vi kan göra mycket utredningar. Ofta kan man komma till oss för en första koll. Vi är som en vårdcentral, säger Annette Nyzell.

De tycker båda att det lilla formatet är toppen.

– Det är så mysigt att jobba här av många anledningar. Dels miljön och människorna, men det blir också en annan sak att jobba på ett mindre ställe. Det blir en annan kontakt med djurägarna. Såklart behöver man ibland åka till ett stort sjukhus om man har besvär som kräver det, men jag tror de allra flesta uppskattar småskaligheten om det finns möjlighet, säger Cecilia Palmers.

Och både djur och djurägare verkar hålla med.

– Det är jätteskönt att slippa ett stort väntrum med en massa andra djur. Det här är första gången som Bollie inte reagerar. Annars kan det vara stressande att åka till veterinären, men nu är hon jättelugn, säger Jakob Wetterblad.

Medan Bollie och Jakob får pusta ut och få medicin utskriven så slussas nästa besökare in genom väntrummet i andra ändan av lokalen. Det är Ringo, en blandras som kom från Hundar utan Hem på Irland för fyra år sedan, som ska få sin årliga vaccination mot kennelhosta.

– Det är suveränt att ha en klinik så nära. Framförallt är det bra för hunden, att kunna gå ut på en promenad, sticka in här och sen går hem igen. Det är en ynnest rent ut sagt, säger matte Åsa som kommit med bonusfamiljen Sven och Sasikan.

Att jobba med djur har sina utmaningar.

– Det kan vara svårt att veta hur de mår. Man får titta på hur de reagerar när man klämmer och böjer. Ibland är det jättetydligt, men ibland handlar det om att se väldigt små reaktioner. En del kan bara slicka sig om munnen för att visa att det är obehagligt. Det är på ett sätt som att jobba med barn som inte kan prata, säger Annette Nyzell.

Och på samma sätt som barn behöver distraktioner så kan liknande strategier fungera på djur. Att små fågelmatare satts upp i trädet precis utanför katternas undersökningsrum är ingen slump.

– För någon vecka sen hade vi en katt här som stod med framtassarna på fönsterbrädet och hela kroppen vibrerade av jaktinstinkt. Det är inte så ofta man ser det beteendet hos veterinären för då brukar de tycka att det är lite jobbigt, berättar Annette Nyzell.

Ringo däremot är obrydd och upptagen med att nyfiket sniffa längs dörrspringan in till rummet där Bollie befinner sig, och märker knappt av när Annette Nyzell sticker sprutan genom den tjocka svarta pälsen. Han blir rikligt belönad för sin tapperhet med klappar, gos och godis.

Hittills har besökarna framförallt kommit från Vaxholm och öarna häromkring. Det går att besöka kliniken med båt och lägga till vid kajen nedanför mottagningen. Men i framtiden drömmer Annette och Cecilia om att själva också kunna kasta loss och ta verksamheten ännu längre ut på öarna.

– Vi kanske kunde ha en egen båt, och göra besök hemma hos öborna eller stationera oss på en ö i taget och ha drop-in, säger Annette Nyzell. 

Inlägget Vovvarnas vårdcentral finns på Rindö dök först upp på Tidningen Skärgården.

Det återstår fortfarande en del praktiskt arbete men till sommaren 2026 räknar Sven-Olof Kviman, ordförande i stiftelsen Ytterby Gruva, med att allt ska vara klart och att stiftelsen kan ta över marken tillsammans med övriga kringboende.

– Syftet är att visa upp det vetenskapliga undret som hände under 1800-talet när våra kemister analyserade fram åtta nya grundämnen. Det är det som är det stora, säger han.

 I år fick Stiftelsen Ytterby gruva klartecken från kommunen att de ändrar detaljplanen som innebär att man tar över Fogdekontoret vid gruvan medan resten av området görs till en gemensamhetsanläggning som drivs som en samfällighetsförening tillsammans med de kringboende. Då kan arbetet med marknadsföring och att leta sponsorer dra i gång på riktigt, menar Sven-Olof Kviman som är ordförande i stiftelsen.

– Utöver att informera om det här vetenskapliga undret så vill vi göra området trevligare för folk att komma dit, med uteplatser så man kan sitta uppe på den här fantastiska toppen av berget och se ut över inloppets Vaxholm. Sedan vill vi ordna så att till exempel universiteten kan komma ut och jobba under tak på ett ställe vi ska fixa till. Vi ska ordna så att det området blir mysigare, säger han och lägger till:

– Sedan är det viktiga att vi genomför vår information via hemsidan som de flesta tycker är jättebra, och även genom guidade visningar. Det kommer vi fortsätta med.

Under sommaren stängde Fortifikationsverket den 500 meter långa tunneln som går från Trälhavet fram till gruvschaktet då man ansåg att det fanns risk för brand, något Sven-Olof Kviman finner märkligt med tanke på att den använts under de senaste 20 åren. Även fast själva gruvgången varit stängd har man kunnat genomföra ett antal visningar för 15-30 personer per tillfälle. Sommarens sista guidade tur är den 25 augusti.

John Gimling text

Inlägget Snart tar stiftelse över gruvan i Ytterby dök först upp på Tidningen Skärgården.